Vår lavendeldoftande buss har förvandlats till ett rymdskepp och landat i någon sorts märklig futuristisk stad, där myllrande människomassor rinner mellan blänkande leksaksklossar som någon jätte ställt ut.
I går åkte vi en massa våningar upp i tv-tornet i Shanghai. Min höjdrädsla är nästan botad nu. Jag har tidigare fått träna på Kinesiska muren, under en cykeltur på Xians stadsmur och i Gula Bergen. Det kallas nöjesterapi, och fungerar alldeles utmärkt. Jag rekommenderar den behandlingsformen varmt. Vyn där uppifrån tornet är mäktig, precis som vid Gula Bergen. Men här är det skyskrapor som sträcker sig mot himlen. Träd finns, men bara i parker och takträdgårdar. Dimman runt bergen är här ersatt med smog och fint damm som virvlar omkring i de vindar som kastar sig mellan husen. Och trafik, trafik, trafik. Och folk. Överallt.
En insikt är, att här är det inga utsikter, snarare uppsikter. Hissen till våra hotellrum stannar på våning 17-19. Men ändå ser jag inte taken på alla hus runt omkring. Nu är det mörkt ute och lampor tänds. Neonljus på taken och lyktor längst kanaler. Långt därnere skymtar jag en park och den aldrig sinande trafikströmmen. Jag har gått omkring på gatorna i dag, storögd som ett barn. Det händer saker hela tiden, färger och dofter, intryck läggs på intryck. Det bor cirka 18 miljoner människor här. Hälften av dem mötte jag i kvarteren runt Yuyuan Garden i dag. Området består av gamla vackra hus som har renoverats, restauranger, affärer och en massa människor.
En miljon kineser kan inte ha fel. Så även jag ställde mig i kön till de friterade krabborna. Och ja, de var goda. Men lite märkligt är det att äta dem hela, med skal och allt.
Inga kommentarer