Gula Bergen. I lördags var vi och vandrade i Gula Bergen. Det sägs att har man varit där, behöver man inte se några andra berg. Och de är verkligen mäktiga och vackra. Vägen dit kämpar sig mödosamt uppför, som slingrande nudlar (du vet de där billiga snabbnudlarna i påse) ungefär, och genom bergen i långa tunnlar. På ena sida stupar det brant ner. En del turistbussar hade bråttom upp, och gjorde omkörningar strax innan kurvor. Men vår chaufför körde lugnt och tutade ordentligt innan han vände bussen i svängarna.
Folk med hjärtproblem och högt blodtryck bör avstå, stod det på skylten vid linbanan upp till toppen. Folk med anlag för svindel och höjdskräck borde de kanske också avråda… I små gröna korgar svävade vi över bråddjup mellan spetsiga toppar. Det kittlade duktigt i magen, men samtidigt var det så vackert att jag glömde bort att vara rädd. Jag kom på mig själv med att sitta och stirra och gapa (som gårdagens helstekta fisk) helt tagen av vyerna.
Magnolior blommade på bar kvist och deras doft blandade sig med tallarnas. En del av tallarna kallas kärleksträd, de har en gemensam stam längst ner men delar sig till två träd högre upp. Rhododendron och Mose brinnande buske målade färgstänk på bergssidorna. Bänkar var tacksamt nog utplacerade med jämna mellanrum. Trapporna fick låren att brinna av ansträngningen. Och det är lätt att bli lite yrslig av tanken på att det är ett långt fall ner till marken om man skulle ramla över räcket.
Inga kommentarer