Andetag

Jag skulle skriva en spöknovell till en tävling. Men det ville sig inte. Det ville inte bli en novell. Det ville bli en dikt. Eller något sådant…

Ännu ett.

I det vita rummet. Det vita vita rummet med fågelbo utanför och tystnad och väntan innanför. Väntan på nästa. Och nästa. Och på det sista. På aldrig. Det obevekliga aldrig, aldrig mer, nu så nära att luften vibrerar av stillhet och tystnaden mellan andetagen är ett dovt dån som ekar bort till andra sidan tröskeln.

Ännu ett.

Under ögonlocket sveper blicken över rummet. Bevakar de som är där. Och de som inte är. De älskade. Och de inte.

Ännu ett.

Ingen ser hur det sista sorteras och värderas. Kringelminnet. Känslan av hud mot hud. Den lätta beröringen. Den packas ner med det andra. Det lätta är lätt att lämna. Det lyfter från sängkanten och seglar stilla iväg. Ingen märker tomrummet det lämnar efter sig.

Ännu ett.

Det svåra ligger kvar. Det svåra är ohanterligt. Det ger ifrån sig ett dovt eko. En klang, som inte vill stilla sig med det andra. Den tränger ner genom täcke och filt, ner mot golvet, genom de svarta skorna, tränger sig in i huden. Alla de små detaljerna. Och de stora. Allt som varit. Och allt som inte.

Ännu ett. Ännu ett. Ännu ett.

Ingen känner hur det får fäste, hur det slår rot. Hur det bidar sin tid. Förbereder sig på att aldrig aldrig släppa taget. Aldrig glömma, aldrig förlåta, aldrig låta vila. Ingen vet att det inte kommer lämna, att aldrig kommer för att stanna. Ingen vet, ingen anar, inte ännu.

Ännu ett?

Ännu ett.

Ingen känner vågen av det som varit men som inte borde varit. Ingen känner obehaget. Obehaget, som börjar i hårfästet i pannan, som rinner nerför ryggraden och lägger sig som en tung kyla i bäckenet. Ingen känner ett tryck mot luftstrupen, som om en tumme borras in i gropen där nyckelbenen möts. Ingen känner just det. Inte ännu.

Ännu ett?

Jo, kanske. Kanske det börjar nu. Börjar som ett kallstråk. En ilning i nacken. En suck i ett tomt rum. Känslan av att aldrig, aldrig kommer att lämna. Att aldrig är en sång som hörs överallt, även i tystnaden. Att plötsligt få nya minnen av minnen aldrig upplevda. Men mest är det när natten töms på syre, och drömmarna är igenbommade vita vita rum där bara väntan återstår. När nu och då och aldrig bjuder upp till ringdans och ingen är en ständig följeslagare.