På torsdag (22 okt) 19.00 kommer Viveka Adelsvärd att hålla ett föredrag om struntprat på Boxholms bibliotek. Jag har haft henne som föreläsare (och flitigt refererat till hennes böcker i uppsatser) på kommunikationskurser, och hon har alltid intressanta saker att berätta. Så har du intresse för kommunikation rekommenderar jag dig att gå dit.
I mitt tidigare liv arbetade jag som frisör i….massor med år. Det är en fantastisk bra utbildning i kommunikation. Man får minsann sin beskärda del av struntprat. Både av utförande och mottagande. Och det är lätt att klanka ner på struntpratet om väder och vind. Meningslöst snack om ingenting. Eller? Ibland kan jag bli avundsjuk på barnen, där det ofta räcken med ett ” hej ska vi leka?” för att hitta en ny superbästis. För de flesta av oss vuxna är det svårt att bara kasta sig in i ett djupt och meningsfullt samtal om livets svåra frågor med en ny bekantskap.
Och det är då struntpratet kommer in. Det kan vara ganska ytligt och innehållslöst, visst. Men också ganska trevligt. Framförallt kan det vara en behaglig väg, som i lagom takt för oss närmare någon som kanske kan bli en ny vän.
Stuntprat finns på nätet med. Jag följer en massa bloggar av begåvade, kunniga och intressanta människor som skriver sånt som en vetgirig frilansskribent gärna läser. Jag undviker de som bara skriver struntprat. Som vilken mat de åt, hur fulla de var i lördags eller vilken handväska de köpte i helgen. Jag, och många med mig, klagar över allt struntprat som finns på nätet.
Ibland hittar jag något extra intressant inlägg på någon av mina favoritbloggar. Något som engagerar mig, som jag vill besvara, säga emot eller fråga om. Men det kan vara lite läskigt att skriva en kommentar till någon av dessa begåvade, kunniga och intressanta människorna. Just för att de är så begåvade, kunniga och intressanta.
Men en del av dem blandar upp sina matnyttiga texter med mer personliga tankar. En del blandar till och med in lite strunprat mellan de kunniga välformulerade inläggen. Om ingenting viktigt. Bara vardagligt snack. Och det gillar jag. Det känns som om man lär känna dem lite grand. De blir mer mänskliga och trevligt vanliga. En del berättar om sina tillkortakommanden. Hur det var när de var nya i branschen, att de gjort något knasigt misstag eller känner sig otillräckliga ibland. Och ibland känner jag mycket väl igen mig i det de skriver. Då blir det plötsligt inte alls svårt att skriva ner en kommentar; vi är nog inte så olika i alla fall. Och varför skulle strunprat på nätet vara annorlunda än strunprat i verkligheten? Kanske fyller struntpratet en viktig funktion på Twitter, Facebook och bloggar? En behaglig väg, som i lagom takt för oss närmare någon som kanske kan bli en ny vän.
Som ett sätt att säga ”hej, ska vi leka?”
Inga kommentarer