Jag som många andra har arbetat hemifrån under långa perioder senaste åren. Då är det lätt att känna sig isolerad. Det har blivit många långa promenader runt om i området där jag bor, ofta med kameran som sällskap. Att se närområdet genom kameran har gett en ny bild av mitt bostadsområde.
Det handlar om Lambohov. Fast kanske inte om platsen Lambohov, utan mer om Lambohov som en plats. Ett alldeles vanligt område, som vi många känner väl, som är vårt hem, även om det heter något annat.
Det handlar om en konstig tid, när världen krympt. Det nära har blivit närmare. Vi åker inte långt. Kanske inte nära heller. Utanför skrämmer världen. Vi är instängda, ensamma, isolerade. Men också! Tryggt omslutna. Nya möten får plats. Fast på håll. Hålla avstånd! Vi rör inte varandra. Men alla är berörda. En erfarenhet delad, med alla, världen över.
Det handlar också om riktning, om att vara på väg någonstans, oklart vart. Framåt? Utåt? Eller inåt. Något vilsamt finns i lugnare tempo. En chans att se, vad vi brukar se, det alldeles alldagliga nära, fast på nytt sätt.
Inga kommentarer