Poesi och sånt Skriverier Text och foto

Som träd

31 oktober, 2014

Musiken viner genom folkmassan och vi vajar med, som träd i storm. Han kommer närmare och jag står kvar. Han har grått järnfilspån runt hakan. Kanske är han magnetisk. Om man är vilse i skogen ska man krama ett träd. För att känna sig tryggare och inte irra runt i cirklar. Jag lägger armarna kring hans midja och lutar ansiktet mot barken. Gömmer mig i doften av kåda och värme. Vi sätter oss vid ett bord utanför. Det är mycket sent. Eller kanske tidigt. Och han talar, förklarar, låter händerna öppna och stänga berättelsen. Det är någonting med de där lena fingertopparna mot det sträva träet i bordskivan. Solstruken hud letar sig uppför armarna. Jag vill följa med.

Han säger att han känner sig ofullständig, ibland. Jag nickar sakta, som om jag förstod. Just då, i det ögonblicket, gör jag det.

Vi går ner mot vattnet. Vågor väller in över klipporna. Havet blandas med regn. Vattnet rasslar när det rinner mellan stenarna och får dem att mörkna. Vi tar skydd under en vindpinad tall som klänger sig fast där marken kastar sig ner mot stranden. Ingen väta når oss, vi sitter bokstavligen under trädet, under de rötter som förlorat fotfästet. Våra egna fötter, nakna men klädda i sommarhud är det enda som svalkas i regnet. Tror du havet längtar efter stranden, frågar jag. Han svarar att nej, det tror han inte. Han låter säker. Fortsätter med att förklara att de möts ju hela tiden. Och det har han förstås rätt i. Jag vill fråga om vi möts mer. Men i stället bygger jag ett torn av stenar, för att beveka ögudarna.

Kanske också av intresse...

Inga kommentarer

Svara