Jag är nyss hemkommen från en härlig semester på Österlen. Blommande äppelträd dansade långdans nedför kullarna och rapsgult böljade i vinden. Landskapet är mjukt och vänligt. Utom vid Ale stenar. Det är en mytiskt märklig magisk plats. Ingen vet riktigt säkert varför stenbumlingarna med mycket möda ställts upp där. Vi åkte dit för att avsluta en strålande solig dag med vacker solnedgång över havet. Trodde vi! När vi gick uppför backen började små moln dyka upp från ingenstans på den klarblå himlen. För varje steg vi tog blev det mörkare. Uppe på krönet stod två blängande kor och blockerade ingången. Det krävdes mycket övertalning för att få dem att släppa in oss i hagen. Under tiden förhandlingarna pågick började det blåsa upp. Väl framme vid stenarna blåste det så mycket att det inte gick att gå upprätt. Jag försökte ta kort, men stativet välte i blåsten. Molnen tjockade på sig och vred sig som smutsiga disktrasor. Över hela platsen vilade en känsla av ovilja. Som om stenarna ville jaga iväg oss. Att vi inte hade där att göra. En känsla som underströks av att vinden gav oss extra skjuts iväg när vi sprang för att ta oss ner till den trygga torra bilen. Bara baksidan av kroppen var våt. Kanske var det stenandarna som jagade iväg oss…
Inga kommentarer